Cellminnen och energiblockeringar

Vad är egentligen cellminnen, hur uppstår de och vad kan vi göra för att läka dem och oss själva för att kunna blomma ut i vår största potential och må bra fullt ut, i både kropp, sinne och själ.


Vi människor i det västerländska samhället tror ofta, när det kommer till begränsningar i våra liv, att det nästintill helt och hållet beror på omständigheter runtomkring oss, att det dåliga som drabbar oss är någonting som händer oss och riktas mot oss utifrån. Att vi inte kan hjälpa det som händer och att livet kanske till och med ibland kan te sig orättvist. Det kan handla om sjukdom, trauman, mentala blockeringar och negativa spiraler som bildar mönster i våra liv som begränsar oss och får oss att må dåligt.


Eftersom den moderna människan då ofta tror att alla dessa begräsningar kommer utifrån och beror på externa omständigheter som olyckligtvis drabbar oss, vill vi även då vanligtvis ha så kallade quick fixar, även dessa förståeligt nog utifrån. Vi vill ha hjälp snabbt, vi vill att någon annan ska fixa detta som drabbat oss, och vi är alldeles för upptagna och stressade med våra liv att vi gärna heller inte vill gå till botten med det som kanske egentligen orsakat denna begränsning. Är det någonting vi själva kan ha orsakat, omedvetet eller till och med medvetet? Ligger det någonting i vårat eget beteende, våra egna mönster, i hur vi som individer bemöter inte bara omvärlden utan även oss själva, som kan vara orsaken till våra begränsningar?


Ibland går det till och med så djupt och så långt tillbaka att det handlar om cellminnen. På cellnivå har känslomässiga sår och trauman från tidig ålder eller till och med från tiden vi låg i mammas mage eller till och med ännu längre tillbaka i generationen, ibland så långt tillbaka som till tidigare liv, etsat sig fast och skapat dessa begränsade uppfattningar om oss själva, som vi förgäves tampas med i detta liv.


Den moderna västerländska människan har en naturlig tendens att tro att problemet är vår nuvarande omständighet, men detta är ofta felaktigt. Om vi investerar vår energi i att förändra våra omständigheter som källa till våra problem när våra omständigheter inte är källan till problemet skapar vi helt enkelt mer stress!


Under de 15 åren har det forskats mer och mer på att källan till våra symptom när det kommer till, till exempel, fysisk smärta eller mental obalans vanligtvis inte finns i våra kroppar eller ens i vår omgivning. Källan finns i de osynliga frågorna om ditt omedvetna och undermedvetna sinne, i det vi kallar cellminne.


Så vad menas egentligen med "cellminnen"? Det är egentligen precis vad det låter som. Tidigare trodde man att minnen enbart lagrades i hjärnan, men efter åratals av studier har man kommit fram till att minnen lagras i hela kroppen, det är därför vi ibland hör talas om människor som får organtransplantationer kan börja ändra beteende eller få till sig saker från personen vars organ man fått inopererat i kroppen.


Cellminne har alla människor och det gäller inte bara de som är sjuka eller mår dåligt. Våra cellminnen kan man även kalla våra undermedvetna övertygelser eller själsliga problem, och dessa kommer i kapp oss alla förr eller senare. Läkare vid School of Medicine på New York University har gjort banbrytande arbete med psykosomatiska sjukdomar och sambandet mellan kropp och själ, och kommit fram till att vuxen kronisk smärta och sjukdom härrör från destruktiva, oläkta cellminnen. Och att man genom cellulär läkning av minnet får kronisk smärta och sjukdom att försvinna. Den holistiska läkaren Dr Andrew Weil har skrivit en bok som heter Health and Healing där han pekar på att all sjukdom är psykosomatisk och inte fysisk.


Hur orsakar då vårat cellminne de negativa symptomen i våra liv? Ok, så din kropp består av 7.000.000.000.000.000.000.000.000.000.000 (7 oktiljoner) atomer. Var och en av dessa atomer påverkas av dina tankar. Varje gång du har en ny tanke skapar du nya förbindelser eller neurala vägar i din hjärna. När du har samma tankar eller känslor som automatiskt utlöses av en viss händelse kommer denna känsla eller tanke från ett neuralt nätverk som var anslutet när du upplevde en händelse för första gången. Dessa neurala nätverk är ditt cellminne. Varje gång du upplever en liknande händelse utlöses samma minne, och du är vanligtvis inte medvetet medveten om varifrån det kommer eller varför du känner så.


Det svåra är att de flesta av våra handlingar sker på autopilot, baserat på dessa minnen från tidigare erfarenheter. Om du växte upp i ett kärleksfullt hem med närvarande och stabila föräldrar kan du vara en av de lyckliga som har ett ganska bra liv idag. Men om du som liten eller även senare i livet upplevt någon form utav trauma som du ännu inte bearbetat eller läkt, vare sig i ditt eget liv eller i familjegenerationens liv, kommer din vardag sannolikt att fyllas med liknande erfarenheter som ständigt kommer upp igen och igen baserat på ditt cellminne. Och det är här vi fastnar i en ond spiral som vi har svårt att ta oss ur.


Ditt cellminne är referenspunkterna som din hjärna använder för att bestämma hur du ska reagera här och nu. Det är anledningen till att många av oss upplever att vi beter oss som våra föräldrar i våra relationer som vuxna, på gott och ont - även när vi vet bättre och försöker vårt bästa för att inte agera så. Beteende och handlingarna och känslorna har helt enkelt etsat sig fast i våra celler.


Så om ditt cellminne är fyllt av ilska, rädsla, låg självkänsla, eller andra liknande negativa känslor, kan det minnet exempelvis göra dig sjuk, leda till att du upprepar gamla mönster, känner dig misslyckad, och har svårt med relationer, både relationen till dig själv men även andra. När du stöter på någon situation i ditt liv kanske du tror att du närmar dig denna situation helt på nytt som en rationell logisk vuxen och tar nya medvetna beslut om hur du kommer att reagera i nuet. I själva verket söker ditt undermedvetna, ditt cellminne, din sårade själ, efter ett minne som bäst matchar den känslan den får av denna nya situation. Enligt forskning är vår sensoriska uppfattning ( det vill säga syn, lukt, känsla, och så vidare) borta efter en sekund. Så hur gärna vi än vill bemöta nya saker med nya ögon, så har det ingenting med det att göra. Det har helt enkelt med våra cellminnen att göra. För "Vi ser ju inte saker som dom är. Vi ser dem som vi är. ”


Om dina celler hittar ett glatt och positivt minne som referens till det som sker, kommer du förmodligen att reagera positivt. Men om dina celler hittar ett smärtsamt minne för att matcha situationen, kommer du att reagera i rädsla eller ilska. Det rädsla-baserade minnet kommer att ge negativa symtom i din fysiologi, i dina tankar, din tro, dina känslor och beteenden. Ett minne fungerar nästan som en mobiltelefon, den sänder ut och tar emot frekvenser hela tiden. Cellminnet sänder ut en ”rädslo-signal” till omgivande celler och även till hypotalamus i din hjärna, som styr stressresponsen. När cellerna tar emot den signalen stängs de av och går in i ett så kallat döds- och sjukdomsläge; vilket betyder att cellerna inte längre arbetar med att ta bort toxiner i kroppen, eller tar upp nödvändigt syre, näring och vätska. Om en cell fastnar i detta stängda tillstånd tillräckligt länge, ökar oddsen att den kommer att maskera en sjukdomsgen. Det finns en läkare som heter Bruce Lipton som faktiskt har sagt att det här är enda sättet man kan få en sjukdom att manifestera i kroppen. Om detta inte händer kan man bokstavligen inte bli sjuk, eftersom ens immun- och läkningssystem alltid kommer att fungera på optimala nivåer.


Dina cellminnen behöver inte vara kopplade till just dig, ditt liv och det du upplevt, de kan gå långt tillbaka i generationer. Traumatiska händelser eller negativa beteendemönster kan vara kopplade till dina föräldrar eller mor och farföräldrar och förts över till dig redan när du låg i mammas mage, eller när hon låg i sin mammas mage, osv. Även att själen består av atomer som bildar celler har lett till att man tror att cellminnen till och med kan vara kopplade till tidigare liv.


Hur ska man då göra om man vill läka sina celler för att kunna bli sitt alla bästa jag och nå sin fullaste potential, inifrån och ut? Så först måste vi komma ihåg att tid och rum egentligen inte existerar. För det undermedvetna, där all programmering finns, finns det inget förflutet eller framtid, bara här och nu nuet. För vårt undermedvetna, vår själ, vår kärna, finns bara nuet och det är omedelbart, 360-grader runt om med, surround-sound, vår upplevelse händer endast precis nu. Även om vi tänker på minnen som i vårt förflutna, är de väldigt mycket i vår nuvarande situation, vilket gör att vi kan komma åt våra cellminnen just nu.

Det första steget till att läka sina cellminnen är att förstå hela sanningen om händelsen som skapade dem. Närhelst ett smärtsamt cellminne skapas skapar vi vanligtvis samtidigt en felaktig tro (en lögn eller en felaktig tolkning av händelsen), och det är faktiskt denna felaktiga tro, eller vår tolkning av denna händelse, som får oss att reagera i rädsla, inte händelsen i sig.


Faktum är att ett cellminne som utlöser rädsla alltid går tillbaka till en felaktig tolkning av den ursprungliga händelsen. Den sanna källan till rädsla och stress är inte det faktum att exempelvis en förälder dog; Det är ens övertygelse att eftersom föräldern dog kommer man aldrig att känna sig hel igen. Det är inte diagnosen cancer som ger en rädsla och stress; det är tanken att man tror att ens liv är över eftersom man fått diagnosen cancer. Det är inte det hemska som någon gjort mot en; det är ens övertygelse att denna hemska handling betyder att man är en person som inte är värd någonting.


Man skulle även kunna säga att det är inte vad som händer dig som definierar vem du är utan hur du tacklar det som händer dig.


Om vi skulle definiera våra tidigare erfarenheter som "traumatiska" idag gör ingen skillnad för vårt undermedvetna och omedvetna sinne. Det som är viktigt är att läka cellminnet och rädslan som det sänder. Vi måste identifiera och ta bort lögnen som skapats från det tidigare smärtsamma minnet och ersätta den med sanningen. Precis som om du skulle dra ut en tagg ur fingret kan du dra ut lögnen som orsakar din smärta och få dig att se världen med cyniska ögon.


Det kan vara både jobbigt och smärtsamt att arbeta med sitt innersta. Att gräva i gamla sår hjälper ingen, men att gå till botten med problem man länge tampats med stärker en och gör