Promenad i skogen

Stundtals med tempo, stundtals stilla, reflekterande. Det är ju så livet kan vara, stundtals med tempo, stundtals stilla, reflekterande och återhämtande.

Det är också just så som jag älskar att livet är. Kunna leva i tempo men bjuda in till rofyllda stunder i harmoni och stillhet, med allt vad det innebär.

Under skogsturen så valde jag att hoppa över en bäck, utan att riktigt veta om jag skulle klara av det långa hoppet som det för mina korta ben innebar.

Men vet ni vad, jag klarade det! För ibland så behöver vi våga chansa för att kunna vinna stort. Våga utmana våra gränser för att ta lärdom av oss själva.

Vad är egentligen det värsta som kunde hända när jag hoppade över bäcken? Jag kunde blivit lite blöt. Samma i livet, vad är det värsta som kan hända, vad finns det egentligen att vara rädd för?

Att det inte gick hela vägen fram? Bra! Där har vi lärt oss något om oss själva, om våra gränser. Det är aldrig ett misstag när du har vågat att prova, då har du åtminstone försökt.

Skogsturen fortsätter och jag flyger över stockar och lavar, som en vildvittra på jakt. På jakt och på lust för livet. Att leva ljust och med nyfikenhet, värme och mod.

För att kunna göra det så behöver jag tillbaka till naturen, om och om igen, tillbaka till skogen, men också tillbaka till naturen i mig.

För att kunna leva intuitivt, levande och skapande.

Med ett hjärta i trygghet.


69 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla